Not a kid anymore

Idag finns all anledning att fira. I alla fall för mig, och dig också om du tycker om bra musik och goda människor. En av mina allra närmaste vänner - Elias Åkesson - fyller nämligen år idag, 25 blir han. Förutom att fylla år och vara en god människa jobbar Elias med Riksteatern JAM och förbereder sig på att hans debutskiva ska släppas senare i år. Kännetecken för Elias musik är att den är hjärtlig, att hans röst är smått fantastisk, att han är en okrönt kung på mellansnack, att han har ett galet sinne för melodier, att musiken är okonstlad, ocynisk, ärlig och att den vid liveframträdanden i alla dess former orsakar allsång. Stort grattis till Elias. Och grattis till mig som fick ligga på en uppblåsbar soffa och lyssna på ukulele-konsert i Arvika förra året.

Här lyssnar man på Elias and the Wizzkids!

Vad lyssnar du på?

Det finns en fråga jag ofta får och sällan kan svara på. I alla fall inte utan ett anfall av lätt till måttlig ångest. Frågan lyder helt sonika: "vad lyssnar du på för musik?". En enkel fråga, kan tyckas, men oändligt svår att besvara. För plötsligt står så mycket på spel, jag ska tydligen improvisera fritt kring ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, kring ett intresse och ett ämne som aldrig står riktigt stilla och som förändras från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Får jag frågan idag svarar jag kanske, som nedan, John's Candy. För jag har snöat in på en av deras låtar och lyssnar på den tio gånger om dagen. Ett ärligt svar som på samma gång säger alldeles för lite. Den som ställde frågan kommer tro att jag gillar elektroniskt, dansigt, punkspretigt. Vilket jag gör, men bara i viss mån.

Frågade man mig igår kväll hade jag svarat Timo Räisänen. Eftersom jag igår fick hans singel "Sweet Marie" och var nyfiken på hur den lät i jämförelse med den föregående skivan som jag till fullo älskade. "I'm Indian". Men skulle mitt svar stanna vid Timo vore det också missvisande. Hur svag jag än är för svensk kommersiell indiepop med Göteborska rötter (och tro mig - jag ÄR det) vill jag inte hamna i det facket. Som tjugoåttaåringen som älskade Håkan Hellström för fem år sedan och idag har fabilesse för allt som på något sätt kan kopplas ihop med eufori-swindie.

Jag är mer än så, förstår ni. Jag gillar Antony and the Johnsons också. Gillar queeranslaget och vemodet och sorgen och det teatrala på-liv-och-död-temat. Och samtidigt: jag gillar LeTigre och Love Is a Burning Thing och Love is All. Hmm. Nu är vi tillbaka i den punkiga elektron igen. Återvändsgränd. Jag gillar Arcade Fires pompösa folkpop och jag gillar lo-fi-rocken från Built To Spill och Modest Mouse. Jag gillar det suggestiva hos Blonde Redhead och det romantiska hos falskjungande Daniel Johnston. Jag gillar adrenalinpopen från My Darling You! och South Ambulance. Jag gillar ilskan och melodierna hos The Pixies och sentimentaliteten hos The Cure.

När jag var liten gillade jag Magnus Uggla och Ebba Grön och trots att det krävde lite träning hängde jag med i grungehypen kring Pearl Jam och Soundgarden. Jag blickade glatt mot proggen när jag köpte samlingar med Nationalteatern. Jag bodde i London och älskade både Pulp, Blur och Suede på samma gång.

Jag blir schizofren och paranoid när någon frågor mig om min musiksmak. Jag blir rädd att det jag svarar på något sätt exkluderar allt det andra. Jag vill svara allt och inget på samma gång.

För att lösa det planerar jag att skriva en fusklapp att stoppa i plånboken och plocka fram vid varje tillfälle någon frågar mig vad jag lyssnar på. Jag ska be om tre sekunders betänketid och sedan hysteriskt rabbla upp åtminstone trettio namn på artister och grupper. Så får det bli. Lika bra att sätta sig och skissa.

Bäst just nu: John's Candy

När jag hörde John's Candy första gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Att det svängde om Stockholmsgruppen, som på sin MySpace-profil beskriver sin musik som "punkelectrotechno" (fast i omvänd ordning) rådde ingen tvekan, men hade hon inte lite gäll röst, den där sångerskan som liksom skriker ut refrängerna i den pipigaste av falsetter? Jag var skeptisk till en början, men kapitulerade snabbt när jag hörde bandets cover av Timo Räisänens "Fear no darkness, promised child". När så "Amusing you" lades upp var jag såld, och är det än idag. Vilken fantasatisk refräng! Vilken galen röst! Oh vad det spritter i benen!

In och lyssna med er, bums.

Ännu en musikscen på nätet?

Den 29 maj lanseras en sprillans ny musikscen på nätet: rookie.nu. Sidan är ett samarbete mellan Hultsfredsfestivalen och Lunarstorm och kommer i framtiden att fungera som den enda ansökningskanalen för band som vill spela på Hultsfred. I samband med lanseringen av sidan kommer även de 24 band som spelar på årets upplaga av festivalens rookiescen att släppas och det viskas om att akter som hyllade Those Dancing Days och punkelektroniska ASSID är två av dem. Med kombinationen Rockpartys (som för 21:a året i rad arrangerar Hultsfredsfestivalen den 14 – 16 juni) erfarenhet och Lunarstorms medlemsantal förväntar sig rookie.nu att snabbt slå igenom som den största svenska musikscenen på nätet när det gäller ny och oetablerad musik.

På de större scenerna lockar Hultsfredsfestivalen i år med artister som Ozzy Ousbourne, Pet Shop Boys, Justice och Säkert!

Hej, säger redaktören

Sådär. Då var vi igång, en smygande start är också en start.

Det här ska alltså bli bloggen som i huvudsak handlar om rookie.nu - den digitala musikscen på nätet som lanseras den 29 maj och som jag, Carolina, arbetar som redaktör för. Lite mer om vad just rookie.nu är kommer jag att berätta snart. Men först vill jag berätta vem jag är.

Jag heter Carolina men somliga känner mig som Schmarro då jag bloggar privat under det namnet. Den bloggen kan man läsa HÄR. Smeknamnet hittade min kära bror på då vi var små och det gamla vanliga "Carro" kändes aningen uttjatat. Det började med Smarro och utvecklades sedan snabbt till en lite mer tysk variant; Schmarro. Under årens gång har Schmarro utvecklats till alla möjliga och omöjliga varianter, bland annat Barbro, och jag lystrar numera till en hel rad namn med den gemensamma nämnaren att de innehåller ett R, ett A och ett O.

Jag är 28 år och har i olika sammanhang skrivit om musik under de senaste sju åren. Ibland som konsertrecensent för lokala dagstidningen i staden jag pluggade i, Gävle; ibland som recensent av skivor på dagensskiva.com, ibland som skribent på Nöjesguiden och ibland för skandinaviska Vice. Förutom att skriva, och musik, gillar jag mina vänner och att gå på klubbar och konserter och kolla på amerikanska tv-serier och läsa böcker.

Att vara redaktör för rookie.nu är den senaste utmaningen jag hoppat på och jag är just nu, två veckor innan lansering, alldeles enormt peppad. Eftersom den musik jag håller allra närmast hjärtat inte sällan ligger inom ramarna för indie och mindre etablerad / ny svensk musik, hoppas jag passa som handen i handsken för jobbet.

Mer om min smak, mer om mig, mer om rookie och framförallt mer om musik, följer inom kort.

Tills dess: adjö, farväl, auf wiedersehen, goodbye.