Vad lyssnar du på?

Det finns en fråga jag ofta får och sällan kan svara på. I alla fall inte utan ett anfall av lätt till måttlig ångest. Frågan lyder helt sonika: "vad lyssnar du på för musik?". En enkel fråga, kan tyckas, men oändligt svår att besvara. För plötsligt står så mycket på spel, jag ska tydligen improvisera fritt kring ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, kring ett intresse och ett ämne som aldrig står riktigt stilla och som förändras från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Får jag frågan idag svarar jag kanske, som nedan, John's Candy. För jag har snöat in på en av deras låtar och lyssnar på den tio gånger om dagen. Ett ärligt svar som på samma gång säger alldeles för lite. Den som ställde frågan kommer tro att jag gillar elektroniskt, dansigt, punkspretigt. Vilket jag gör, men bara i viss mån.

Frågade man mig igår kväll hade jag svarat Timo Räisänen. Eftersom jag igår fick hans singel "Sweet Marie" och var nyfiken på hur den lät i jämförelse med den föregående skivan som jag till fullo älskade. "I'm Indian". Men skulle mitt svar stanna vid Timo vore det också missvisande. Hur svag jag än är för svensk kommersiell indiepop med Göteborska rötter (och tro mig - jag ÄR det) vill jag inte hamna i det facket. Som tjugoåttaåringen som älskade Håkan Hellström för fem år sedan och idag har fabilesse för allt som på något sätt kan kopplas ihop med eufori-swindie.

Jag är mer än så, förstår ni. Jag gillar Antony and the Johnsons också. Gillar queeranslaget och vemodet och sorgen och det teatrala på-liv-och-död-temat. Och samtidigt: jag gillar LeTigre och Love Is a Burning Thing och Love is All. Hmm. Nu är vi tillbaka i den punkiga elektron igen. Återvändsgränd. Jag gillar Arcade Fires pompösa folkpop och jag gillar lo-fi-rocken från Built To Spill och Modest Mouse. Jag gillar det suggestiva hos Blonde Redhead och det romantiska hos falskjungande Daniel Johnston. Jag gillar adrenalinpopen från My Darling You! och South Ambulance. Jag gillar ilskan och melodierna hos The Pixies och sentimentaliteten hos The Cure.

När jag var liten gillade jag Magnus Uggla och Ebba Grön och trots att det krävde lite träning hängde jag med i grungehypen kring Pearl Jam och Soundgarden. Jag blickade glatt mot proggen när jag köpte samlingar med Nationalteatern. Jag bodde i London och älskade både Pulp, Blur och Suede på samma gång.

Jag blir schizofren och paranoid när någon frågor mig om min musiksmak. Jag blir rädd att det jag svarar på något sätt exkluderar allt det andra. Jag vill svara allt och inget på samma gång.

För att lösa det planerar jag att skriva en fusklapp att stoppa i plånboken och plocka fram vid varje tillfälle någon frågar mig vad jag lyssnar på. Jag ska be om tre sekunders betänketid och sedan hysteriskt rabbla upp åtminstone trettio namn på artister och grupper. Så får det bli. Lika bra att sätta sig och skissa.